kerstinhellner

en känsla kommer över mig, och det känns som om jag inte kan andas. bena spritter och hon i spegeln väser förödande ord. Jag är fast och vet inte hur jag ska ta mig ut ur det här som jag en gång för länge sedan påbörjade. jag trodde att jag hade avslutat den resan. att det var en glömd era. men nu gör den sig påmind i all julstress starkare än någonsin, och jag vill bara gömma mig. den gamla sociala kerstin, som jämt var glad och ute i svängen har ersatts av en iriiterad, surig eremit. för det är så det känns, jag vill bara vara ifred. min mamma lägger oroligt sina ögon på mig. jag ser att hon ser.  jag ljuger mig blå. förnekar, vill inte. det får inte, kan inte vara så. jag vill inte tillbaka dit. samtidigt när jag blickar bakåt och ser min kropp, förundras jag över den, och någonting inuti mig vill tillbaka till henne, till det yttre., jag förundras över hur ytlig och självisk jag är när jag tänker så. men kan inte låta bli. tänker mer och mer på mat och vad jag stoppar i mig. vilket bara leder till att jag blir än mer sugen och kraften att motstå än mer starkare. det är så sjukt. för jag vet att jag inte kan gå tillbaka igen. jag har inte råd med det, inte nu. inte nu när jag är så nära. jag skriker tyst efter hjälp, en räddande hand. men ingen förstår, om ens anar vad som händer. och allt jag kan göra är att stå utanför min kropp och titta på. du skulle lika gärna kunna dela mig mitt itu, för så kluven är jag nu. jag vill vara kvar, vara pyttepytteminiliten och smal men samtidigt vill jag bli fri från allting. Jag vet, rent teoretiskt att med mitt bmi och mitt matintag inte kan vara tjock men mina ögon ser något annat, och hon intalar mig att det kanske är en lögn, mitt bmi, mina kg mitt allt. och jag vill bara kliva ut ur mig själv, skala av allting från min kropp tills den är fri, ren från allt orent.

förlåt, jag är stressad och vet inte vart jag ska ta vägen,