kerstinhellner

Godmorgon! min man åkte nyss till skolan och själv sitter jag här med lite frukost innan jag ska iväg till frisören. äntligen ska jag få ornding på mitt hår. det är konstigt för när jag svälte som mest så tappade jag inte fruktansvärt mycket hår, men nu typ tre år senare har jag tappat oerhört mycket hår, jag känner mig så tunnhårig så ni anar inte. funderar på att lägga i löshår, men kanske nöjer mig med clips som inte lsiter lika mycket?  any way, ska toppa, klippa till luggen och lägga i slingor, hoppas det blir bra! egentligen är jag livrädd för frisören. den skräcken som vissa kan känna inför tandläkaren, ungefär så kan jag känna inför frisören. speciellt när jag var mindre, då kunde jag gråta i flera dagar efteråt för att jag var så ovan vid mitt hår. nu är det dock bättre men jag är fortfarande lite obehagligt nervös. hm

gårdagskvällen var inte alls bra, kalle kom och jag hade sådan otrolig ångest som jag gjorde allt för att förtränga vilket bara slutade med att jag var sur och irriterad och nära till tårarna hela tiden. stackars kalle, han lär ju trott att det är ett psykfall han fått tag på. men egentligen när jag känner så borde jag inte träffa någon, för jag vill inte att någon ska ta på mig, se på mig eller prata med mig. och kalle vill ju göra allting utav det, vilket får det att gå rysningar i min kropp då jag tror att han bara känner mig fettvalkar. jag vet att det är patetiskt men bara för att jag vet att det är det så är det inte enklare att få bort det för det ska ni veta,

Jag vill vara sådär mini liten igen, så liten att alla gick och lyfte på mig hela tiden, jämförde mina armar och var allas lilla kerstin. varför vill jag det för?
jag var ju på tok för smal, varför vill man alltid ha något man inte kan få för?