kerstinhellner

förvirrad är mitt andra namn nu för tiden. jag är helt borta, vet inte vad jag gör längre. glömmer bort att duscha, går som i ett töcken, gråter mig igenom nätterna. om jag fick bestämma skulle jag vilja tillbringa hela dagen i sängen. men rädslan får mig att gå upp, tillbringa lite tid i skolan. jag kan bli helt slut nuförtiden, vart är min energi? eller, jag vet vart den är för jag lägger all energi åt att tänka på hur jag ser ut, hur tjock jag är och hur smala alla andra är. det är ju helt absurt! jag har nått den vikten som lixom var min maxvikt, som jag ville passera, siffrorna som triggade. och nu har jag, efter drygt tre års kämpning äntligen kommit upp igen. men vad har det gett mig? jag hatar mig själv bara ännu mer när jag egentligen borde vara stolt. stolt över att jag faktiskt lyckats vända min snabbt nedåtgående trend tvärtemot. men det går inte. jag tänker bara på kroppen jag hade förut, även om det bara handlar om några kilon upp och ner på vågen så äger siffrona mig. de blir en bekräftelse om jag duger eller inte och jag äcklas utav mig själv. jag vill inte känna, inte ta, inte se. och jag fasar lite över när kalle kommer hem. jag är så rädd att han ska tycka jag är tjock.
men trots det kan jag inte förmå mig till att sluta äta. äta mindre javisst men knappt det heller. jag kan inte sluta äta som jag gjorde förut, därför att jag helt enkelt inte orkar. jag orkar inte med mer svält. och jag orkar inte med mer träning när jag egentligen helst bara vill se en film. jag orkar bara inte..  och jag vill kunna njuta en helt vanlig onsdag när min syster gör en smoothie åt mig på kvällen utan att må dåligt över att jag äter något utöver det jag brukar. fuck på mig ibland

men gud, förlåt för världens deprimerande inlägg. jag ska bättra mig, det går över snart :) hoppas jag,

hoppas ni mår bra iallafall! :)
love